Pratade häromdagen med Mats Söderlund på SiS Hälso- och sjukvårdsstandardisering. Han har nog ett av Sveriges mest otacksamma VårdIT-jobb. Hans jobb har alla nackdelar: ett jättekrångligt område, massor av intressenter som drar åt olika håll, stora krav på formell exakthet. Och alltihop med en mycket begränsad budget.
Inte undra på att man anade vissa suckande undertoner i hans röstläge.
Men jag skulle vilja skicka en uppmuntran! Någon gång tror jag faktiskt att standarder för hälso- och sjukvårdsinformation kommer att få en betydligt större betydelse än idag för att förenkla integrationer mellan IT-system i vården. Då kommer Mats att stå som en av vinnarna.
Jag håller med, men jag kan inte låta bli att undra hur man skall göra om man behöver mycket eller komplicerad funktionalitet. Det ideala borde förstås vara om man kan bilda många sådana små team. Men hur skall de i såna fall samverka för att inte slöa ner varandra? Vad händer när man då och då oundvikligen måste bygga in beroenden mellan delar från olika team?
Denna motsägelse har jag inte sett någon ge ett tillfredsställande svar på. Har du?
Jag har sagt det förr: juridiken är ett stort hinder för möjligheterna att göra information tillgänglig när och var den behövs - den allra viktigaste frågan i vår bransch (förutom kanske organisatoriska problem). Nu har NPÖ-projektet sammanställt detta problem i en mycket bra rapport till patientdatautredningen.
En kort sammanfattning är att NPÖ, för att navigera korrekt i virrvarret av lagar, idag har tvingats att införa två patientsamtycken: samtycke (1) för utlämning av information och samtycke (2) när informationen skall inhämtas. Rapporten menar att samtycke (1) är onödigt. Det borde räcka med samtycke (2).
Jag kunde inte hålla med mer, som man säger på god svengelska.
Som anställd på Profdoc kan jag inte låta bli att göra mina läsare uppmärksamma på den här artikeln i Ljusnan. Användarna vill, tvärtemot IT-ledningen, införa vårt system Journal III. För vårdpersonalen är det hela så pass viktigt att det blossat upp "en infekterad strid" i frågan. Det har till och med gått så långt att vikarierande läkare vägrar att arbeta på vårdcentraler som inte har Journal III.
Inte så vanligt: att användarna tycker att IT-systemen i vården är värda att strida för.
Men uppmuntrande för oss.
Häromdagen läste jag ett protokoll från ett möte mellan leverantörsföreriningen (SLF) och Carelink. En rad fastnade speciellt. Protkollföraren Mats Larsson (numera Oracle) skrev i en något uppgiven ton "Arbetet med 'termer och begrepp' kan te sig oändligt".
I sanning.
Jag tänkte komplettera denna utsaga med några spridda observerationer/gissningar/påståenden. Dessa kan du hålla med om eller inte hålla med om. Sedan några konklusioner, som du också kan hålla med om eller inte. Vi får väl se.
Terminologiarbete är ett evigt slit. Eftersom det då och då uppkommer problem i vården utifrån brister i terminologi måste målet var att den ständigt skall förbättras.
Men det måste finnas balans:
På diskussionsforumet finns det sedan några dagar en rolig (tycker jag...) tävling. Det rör om stackars faster Anna som har avlidit pga usla IT-stöd och nu är DU förpliktigad att förbättra vårdens informationsförsörjning på något sätt.
Här kan du läsa mer. Så gnugga nu geniknölarna och kom med goda idéer.
Det har väl inte undgått någon att Niklas Zennström numera inte behöver vara orolig för att klara avbetalningarna på sommarstugan. För den som inte vill klicka på länken i förra meningen handlar det om att han sålt sitt företag Skype för en obegriplig massa miljarder kronor.
Men varför så mycket? Företaget går ju inte ens med vinst! Svaret är i grund och botten att vårt kommunikationsbehov fortfarande inte är tillfedsställt, trots mail, IM, 3G, SMS och alla andra förkortningar. Skypes grundare (och de som sköt till startkapitalet) insåg det.
Det krävs inte någon superbegåvad civilingenjör för att inse att vårdens behov av kommunikation är lika dåligt tillfredsställt. Tvärtom, det finns många, många sammanhang där information inte är tillgänglig där den behövs.
Men varför finns det ingen Niklas Zennström i vården? Eller någon riskkapitalist som inser att det finns ett stort behov att mätta (och tjäna pengar på)?
Det finns gott om samarbetsforum, inte minst inom Carelinks ramar. Det är bra. De flesta är dock styrda av offentliga intressen och för mig känns det som om många svenska it-bolag ligger och väntar på ordrar av dessa offentliga intressen snarare än att se till ta fram egna lösningar. Mindre risker, men också mindre vinster.
Hur är det: är vi inom industrin för fega? Finns det anledning till självkritik?
Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor. Och drar heller inte in miljardbelop på kommunikationslösningar.
Det mumlas mer och mer om att XML kanske inte alltid är ett bra sätt att strukturera information. Här och här är några inlägg. Jag tycker att det ligger en hel del i det som sägs.
Det finns fördelar med XML: det är begripligt för människor (nåja, i alla fall för vissa), det finns avancerade verktyg, det finns en hel massa standarder för olika områden. Men det finns också nackdelar och den största av dessa är prestanda. Jag kan nästan inte minnas ett enda XML-baserat projekt där parsning (bearbetning) av otympliga informationsstrukturer inte någon gång varit en stötesten (åtminstone när man använt nya fina verktyg som skapar tjusiga objekthierarkier - om man använder gamla hederliga metoder och låtsas som om det bara är vanliga textfiler (vilket det är) så brukar det gå bättre...).
Du som läser det här kanske tycker att detta inte har något med vård att göra. Det har du naturligtvis helt rätt i, men eftersom XML-baserad patientinformation snurrar omkring i större och större utsträckning påverkar den här diskussionen i förlängningen också vården.
Låt mig ta ett konkret exempel där XML kanske inte är så självklart som man kan tro. Just nu är det en remissrunda för e-recept baseline, ett projekt som drivs av Carelink. Målet är, såvitt jag förstår, att åtgärda ett antal kvalitetsproblem som föreligger idag (vilket är bra, såklart) och medlet är XML.
80% av alla 1,2 milj e-recept som skickas varje månad använder ett äldre format än XML kallat EDIFACT. Såvitt jag kan bedöma skulle alla de funktionella förbättringarna som åstadkoms med e-recept baseline rent tekniskt kunna implementeras genom en utökning av dessa EDIFACT-meddelanden istället för genom XML. Det skulle ge ansenliga fördelar:
- Varje e-recept skulle bli betydligt mindre och gå betydligt lättare för maskinerna att bearbeta, vilket minskar kraven på prestanda och alltså ger billigare drift.
- De journalsystem som idag leverar EDIFACT skulle gå lättare att bygga om
- Anpassningarna av de befintliga system som hanterar meddelandeflödet skulle bli betydligt billigare
En intressant sak med myror är t.ex. att de väldigt ofta gör fel. Om en myra t.ex. hittar ett bra ställe med smarrig näring så lägger hon upp ett tydligt doftspår mellan maten och stacken och vips uppstår en myrstig med ett otal myror som hämtar in förfriskningarna. På avstånd ser det imponerande välordnat ut, men om du följer en enstaka myra ser du att hon sällan följer spåret raka vägen. Istället vinglar hon fram, nästan berusat, och kan plötsligt sticka iväg helt åt skogen (nåja, hon är ju i skogen hela tiden, men du förstår poängen).
Det är naturligtvis uttänkt. Om alla följde den utstakade vägen skulle ingen nånsin hitta nästa ställe med godbitar.
Det är viktigt att göra fel ibland, annars uppstår ingen utveckling. Det är därför utopier är så fruktlösa om någon påstår sig kunna leverera alla svaren, den ultimata lösningen, så finns det inget utrymme för fel. Och det är därför de där flotta ppt-bilderna och de kloka herrarna med alla svar och inga frågor är så missledande.
Så nästa gång du hör någon lägga fram den ultimata lösningen för informationsförsörjningen i vården: luta dig tryggt tillbaka i förvissningen om att du som mest bara är förvirrad förmodligen är betydligt närmare målet.
En intressant upplevelse. Att liksom få se sig själv genom någon annans blick. Lite som ett öppenhjärtigt samtal med en god vän: alltid lärorikt men inte alltid smickrande...
Att få se mina tankar belysta i ett annat sken fick mycket att framstå som grumligt, irrelevant och ointressant, och min första impuls var att gå in och retuschera innan aritkeln publiceras och fler IT-proffs hittar till sajten.
Men sen ändrade jag mig. Även om jag inte alltid framstår i perfekt dager så kan VårdIT ändå (eller kanske just därför) fylla sitt syfte: att ställa frågor och väcka debatt. Så det gamla förblir orört, även om det känns lite läskigt.
Och nu är det nog med navelskådande...
Såg just presentationen av GVD som presenterades på mötet med leverantörsföreningen SLITS. I arkitekturen fanns en avgörande skillnad jämfört med tidigare bilder: man kunde tänka sig att lokala system har lokala databaser (åtminstone under en övergångstid).
Dessa databaser skall naturligtvis på olika sätt samverka med GVD:s centrala datagränssnitt, men den dagliga driften på den enskilda enheten kan alltså ske gentemot en lokal datakälla.
Det här är en ENORM förbättring jämfört med tidigare skisser. Datalagring är nämligen en tätt integrerad del i alla fungerande applikationsdesigns som jag känner till, dvs strukturen på informationen på skärmen är tätt kopplad till strukturen som informationen lagras i. I GVD:s originaldesign är det inte så, utan det finns flera abstraktionslager mellan det som syns på skärmen och det som lagras i databasen vilket gör det betydligt svårare att få bra prestanda och begriplig programkod.
I den här nya skissen finns utrymme för att fortsätta använda det fungerande, beprövade sättet att jobba med data. Samtidigt kan SLL gradvis lära sig att göra designen med flera abstraktionslager bättre och bättre och därmed göra det möjligt att använda den i större och större utsträckning. Man får härmed det bästa av båda världar: tar tillvara på det som funkar och strävar framåt mot nya djärva mål!
Som skattebetalare och vårdkonsument i Stockholm känns detta som en välkommen god nyhet!
Idag hakade SVT:s Aktuellt på de omotiverade påhoppen på journalsystemen i Skåne i samband med felaktigt ordinerade e-recept. Som jag skrivit tidigare är dessa felaktigheter i grunden och botten tecken på problem som inte har med journalsystemen att göra.
Jag skall försöka ta kontakt med ansvariga på Apoteket och försöka utröna varifrån denna desinformation ha uppstått. Återkommer när jag vet mer.
idag. Eftersom inlägget var ganska kritiskt mot en artikel i just Dagens Medicin tycker jag att tidningens agerande är hedervärt!
Och precis som DM skulle jag gärna vilja veta om det finns fler sajter som berör liknande ämnen. Tips, någon?