Allmänt

Pratade häromdagen med Mats Söderlund på SiS Hälso- och sjukvårdsstandardisering. Han har nog ett av Sveriges mest otacksamma VårdIT-jobb. Hans jobb har alla nackdelar: ett jättekrångligt område, massor av intressenter som drar åt olika håll, stora krav på formell exakthet. Och alltihop med en mycket begränsad budget.

Inte undra på att man anade vissa suckande undertoner i hans röstläge.

Men jag skulle vilja skicka en uppmuntran! Någon gång tror jag faktiskt att standarder för hälso- och sjukvårdsinformation kommer att få en betydligt större betydelse än idag för att förenkla integrationer mellan IT-system i vården. Då kommer Mats att stå som en av vinnarna.

Häromdagen läste jag ett protokoll från ett möte mellan leverantörsföreriningen (SLF) och Carelink. En rad fastnade speciellt. Protkollföraren Mats Larsson (numera Oracle) skrev i en något uppgiven ton "Arbetet med 'termer och begrepp' kan te sig oändligt".

I sanning.

På diskussionsforumet finns det sedan några dagar en rolig (tycker jag...) tävling. Det rör om stackars faster Anna som har avlidit pga usla IT-stöd och nu är DU förpliktigad att förbättra vårdens informationsförsörjning på något sätt.

Här kan du läsa mer. Så gnugga nu geniknölarna och kom med goda idéer.

En sak som gör mig riktigt brydd är bristen på öppen debatt i vår bransch. Det finns vissa forum – Carelink har t.ex. försökt ett antal gånger, vilket är utmärkt.

Det finns dock en faktor som lägger sig som en blöt filt på all offentliga diskussioner: pengar. Det finns ganska få kunder som har möjlighet att åstadkomma stora affärer och vi leverantörer vet numera rätt väl vad de kunderna har för allmänna åsikter i det flesta allmänna frågorna. Och eftersom vi är beroende av inkomsterna från dessa få kunder är vi, vare sig vi vill det eller inte, tvungna att hålla med dem. Även om de säger tokiga saker.

Och konsultbolagens storlek gör det inte bättre. Dessa jättar lever på att göra det kunderna ber om, och har därför inte någon drivkraft att ifrågasätta lösningar. De kan ibland inta kritiska attityder, men dessa rör påtagligt ofta affärsmässiga principer och inte principer för utformning av lösningar.

De förment öppna debatterna som hålls av Carelink m.fl. är därför inte öppna. De styrs av osynliga trådar som utgår från några få svenska IT-strategers skrivbord.

Förgäves har jag bett om mothugg och kritik till mina inlägg. Nåväl, i väntan på andra debattsugna personer får jag väl plocka upp handsken själv...

Jag har tidigare varit kritisk till att det mäts så mycket i vården. Efter att ha träffat Anna-Karin Nesheim på Enalog har jag bytt uppfattning. Hon berättade hur hon som verksamhetsansvarig på Axessakuten med hjälp av nya IT-system hade mätt väntetider och patientflöden i olika delar av verksamheten. Efter en noggrann analys kunde de organisera om sig och minska bemanningen, ta emot fler patienter och reducera personalens stress. Mycket intressant.

Mätningen byggde på integrationer mellan Journal III från Profdoc (där jag jobbar), kösystem från NemoQ och anpassningar byggda av Elicit. Nu har NemoQ, Elicit och personer med bakgrund på Axessakuten startat bolaget Enalog för att föra idéen vidare. De erbjuder en spännande mix av webbaserad tidbokning, köhantering, online-betalning och uppföljning/statistik. Lycka till!

Och förresten: jag har tidigare skrivit att små korta projekt har större chans att lyckas. Elicit verkar, enligt vad de påstår på sin webb, ha drivit detta till sin spets. När de beskriver sitt projektupplägg SMILE tycker de att ett IT-projekt bör ta 6 veckor (och dessutom levereras till fast pris). Att döma av resultatet från Axessakuten lyckas de dessutom göra detta med bibehållen kvalite. Keep up the good work, Stuart and the rest of you!

Så fort du mäter något förändrar du det. Det gäller alltid. Fast när du mäter en planka med tumstock är förändringen rätt minimal – inget att ta hänsyn till när du bygger ditt staket.

Desto större är förändringen när vård skall mätas. Varje gång man vill mäta väntetider, kvalitet, effektivitet etc. så kommer vardagsvården att påverkas.

Påverkan är nästan alltid till det sämre. Information måste leras, kvantifieras och registreras, och sedan analyseras och resultaten distribueras. Det innebär störningar i vården, störningar som från systemleverantörernas perspektiv yttrar sig som ökad komplexitet i IT-systemen, vilket gör dem dyrare och ofta sämre för användarna.

Kanske är det så att ju bättre kunskap vi har om väntetider desto längre blir de.

Häromveckan pratade jag med en rätt högt uppsatt politiker. Han var tydlig med att han mycket väl kunde acceptera försämringar för den dagliga vården om det kunde resultera i bättre kontroll och uppföljning.

Jag förstår såklart politikerperspektivet. Vi medborgare (inte minst jag som röstade på hans parti) har rätt att kräva att det finns kontroll över vad skattepengarna går till.

Men min definitiva känsla är att mätandet har gått överstyr. Läkarkåren talar med enad tunga om att pappersarbetet (numera utfört i våra datorsystem) är mer överväldigande än någonsin och att de har mindre tid för patienter än någonsin. Samtidigt hör Sveriges (väl uppmätta) väntetider till de längsta i Västeuropa. Är det någon som ser ett samband?

På mitt företag har vi alltid sett oss som företrädare för användaren snarare än för beslutsfattaren. Vår utmaning nu ligger i att klara båda delarna: att göra både doktorn och IT-strategen nöjda. Som väl är tror jag att vi är väl rustade för det. Själv är jag stolt när jag beskriver det vi gör, oavsett vem jag beskriver det för.

Centraliseringen har stora fördelar, t.ex. att man slipper göra samma jobb på flera ställen. I längden borde det ge besparingar och effektiviseringar. Men det finns även risker:

Kasta inte bort det som funkar. Många verksamhetssystem har idag femton år av förfining bakom sig och underlättar det dagliga praktiska vårdarbetet dramatiskt. Det finns en risk att man helt i onödan slänger ut dessa för att tillfredsställa centrala visioner. Här t.ex. bytte man ut ett fungerande system och produktiviteten sjönk med en femtedel.

Stora grepp är inte alltid effektivast. Med krav på centralisering följer risken att börja ropa på revolution. Det är ju så förföriskt, drömmen om att ersätta dagens grådaskighet med morgondagens rosenröda skimmer. Men hur ofta har revolution egentligen varit en långsiktig lösning?

I längden är det betydligt effektivare att förbättra lite åt gången. Varje steg blir förutsägbart och utvärderingsbart, och alla som är med på resan har möjlighet att lära efter hand. NPÖär ett exempel på sådan klok inkrementell utveckling.

En IT-ansvarig i Region Skåne oroade sig en smula förra veckan. När jag träffade honom stod han nämligen i begrepp att redovisa regionens totala IT-kostnader för sina beslutsfattare.

Som utomstående är det underligt att höra om saker som händer i Stockholms landsting....

Jag var bitvis delaktig i GLL-projektet och visste att Inherit var inblandat och framgångsrikt sin Java-plattform. Plötsligt poppade Ulf Jakobsson (IT-direktör i SLL) upp i tidningen och sa att de har hundratusentals patienter i sin nya GVD-plattform (Gemensam Vårddokumentation), och det framgår vagt att han därigenom menade GLL. Nån vecka senare hör jag honom säga att det var inte alls så han menade, journalisten hade fått allt om bakfoten.

Men hur är det då egentligen? Finns det några patienter i GVD? Och vad innebär det som en av projektledarna antydde när jag träffade henne häromveckan, att de har stora problem att få en fungera mappning för läkemedel. Verkligheten (det som finns idag) tycks återigen inte stämma med kartan (informationsmodellerna).

Frågor, frågor. Hur är det meningen att man skall hänga med? Den utlovade webbplatsen "GVD-akademin" står ingenstans att finna. Och så många trebokstavsförkortningar.

Själv har jag försökt dra mitt stå till stacken (folk som gillar nördhumor kallar den IP-stacken – Info om Patient-stacken). Jag har suttit på SiS-möten, skrivit utkast, och t.o.m. hängt med på CEN/TC251-möten i Europa ett par gånger. Och tro det eller ej – vi hade bitvis rätt trevligt.

Men trevnad gör ingen standardimplementation. Varför är användandet så dåligt?